OMGORKA and the city (en dialog i en akt)

- Men i alla fall, som jag har sagt förut, ibland känns det som, som, jag vet inte hur jag ska förklara…det händer att jag får tjejers telefonnummer när jag är ute. Typ att man är lite full, har pratat med nån söt tjej och känner att det känns som en rätt bra idé att säga ”vi borde ta en fika”. Och så sitter man där på nattbussen hem och är väldigt pepp på hela grejen ”Fint, då kan man få prova på hela dejtinggrejen, sex och sånt, det där med att killen är den som ska ringa först och det, det är säkert rätt kul ändå. Annars skulle folk inte vara så jävla på det hela tiden.”
Men så sitter man där framför datorn dan efter i kallingarna och bakis-youtubear typ Sid and Marty Krofft-vides och ser lappen med hennes telefonnummer bredvid sig på skrivbordet och känner typ ”OMGORKA, jag orkar inte gå igenom risken att det blir en massa jobbiga grejer, typ att man måste börja ta en massa ansvar och riskerar att såra nån och sånt för att prova på nåt som jag egentligen inte är så jävla intresserad av. Jag har det bra som det är liksom.”
Nej, det handlar inte om att man är för feg för att ringa. Visst, alla tycker ju sånt är jobbigt, även jag. Men jag har gjort värre, mer nervösa saker, så om jag gav mig fan på det så skulle jag ju våga det också. Men som OMGORKA liksom.
Dessutom är man lite nojjig för att underkasta sig någon slags klycshig sexualnorm. Man tänker ”Hmm, man kanske borde börja böga lite istället, det är nog rätt trevligt om förusättningarna är de rätta”.
- Vaddå, ”egentligen borde man ju kanske böga lite”? Du verkar ta jävligt lätt på sexualitet.
- Jo, en av de få klysch-provokativa åsikterna jag har tagit med mig från när jag var gymnasieintellktuell är ”alla är bisexuella innerst inne”. Jag orkar inte fördjupa den grejen ytterligare just nu, men jag kan säga så här: Det du tänder på är ju att nån har munnen kring din kuk, inte den personens fyra sista siffror i personnummret.
- Jaja, det där är iofs ett rätt ovattentätt resonemang, men okej då.
- Men vaddå ”tar jävligt lätt på sexualitet”, måste man behandla den som den här mystiska underjordiska kraften? Har vi inte kommit längre 2006? Borde vi inte kunna se den som vilken grej som helst? Vissa dricker kaffe, vissa röker, vissa knullar mycket. Andra gör det inte. Varför måste vi separera just ”kuken i fittan”-grejen från andra saker vi gör, typ snickrar eller kollar upp saker på Wikipedia? Är inte det bara nån slags kristen moral som fortfarande spökar, trots att vi tror att vi har frigjort oss från den? Men, för att ta ett exempel. Förra veckan var jag på den där indieklubben Baba Sonic vid Mariatorget, du vet den som är beryktad som en ännu mer juvenil version av Mettan, den kommer aldrig ifrån sitt ”16-åringar med falsklegg som dansar armarna i luften dansen till gamla Popsicle-låtar”. Det var första gången jag var där och jag var rätt full, så jag hade rätt kul. Min kompis Johan som jag var där med, var i samma situation, han hade druckit lite och gått fram till en tjej, pratat lite och fått hennes telefonnummer. När vi ringde varandra dan efter frågade jag såklart om skulle ringa den där tjejen och han svarade typ:

- Nja, jag vet inte, hela situationen känns för klyschig för att jag ska vilja gå vidare. Bloggkille träffar fyra år yngre tjej på just Baba Sonic, hon har varit klassisk Kent/Belle och Sebastian-indietjej, men nu gillar hon techno. Hon har pluggat utomlands, men bor under sommaren i sina föräldrars lägenhet på Kungsholmen och dessutom är de borta på semester. Jag kunde se scenariot framför mig. Jag skulle ringa idag, vi skulle ta några nervösa fikor på typ String eller Ritorno, efter ett tag så kulle hon bjuda in mig till hennes föräldrars lägenhet, de var säkert kulturarbetare. Jag skulle kolla deras bokhylla och imponerat hitta några Öyvind Fahlström-böcker och sen skulle jag och den där tjejen försöka ha lite fumlig sex som skulle vara ännu mer nervöst än de där första Ritorno-fikorna . Precis som i en Mats Jonsson-serie typ. Det kändes väldigt förutsägbart. Det var en jättetrevlig och söt tjej, absolut ingen diss till henne, jag är ju ännu klyschigare om man bara ser på pappret. Men det var just kombinationen av oss båda som gjorde att jag blev opepp nu när jag tänkte ringa. Jag vet inte, kanske är jag mest rädd för att göra henne besviken, om hon vill köra hela den ”spela att det är pirrigt, dejta lite innan man blir ett par”-normis-grejen så finns det tusen andra killar hon kan göra det med som kommer spendera mer energi på det och kasta sig handlöst och passionerat in i det och skita i vilken klyscha det egentligen är.

Visst, det går ju kanske att se Johans svar som väldigt cyniskt och nojjigt. Men hela hans resonemang väcker ju intressanta frågor. Står sexualiteten över allt annat? Har man inte rätt att, även som kille, att undvika vissa situationer för att de känns trötta och klyschiga, bara för att det finns chans till knulla? Är det inte precis samma grej som man undviker att bära Cheap Monday-jeans när alla andra har det eller tyckte att hela M.I.A-skivan kändes jobbig bara för att man var exakt i målgruppen?
- Men egentligen så upplevs ju alla de här grejerna som du snackar om nog som värsta lyxproblemen för Neil Strauss- och ”vi får minsann aldrig ligga”-killar. De får ju inte ens ett telefonnummer.
- Det det där handlar ju om att de bara inte försöker. Men, jo, precis, det var bra att du tar upp det där, det är därför jag tycker att hela den här ”snälla killar får aldrig ligga”-grejen är en jävla bluff. Det handlar ju bara om att de försöker skylla sitt ointresse och oaktivitet på nånting. Nej, ett förhållande är ingenting som man vinner på lotto när man sitter framför dadan och IRC:ar, det är någonting man måste arbeta fram. Och tror du egentligen att du skulle vara lyckligare om du hade en pojk/flickvän, du har ju klarat dig bra hitills? Okej då, du kanske skulle vara lyckligare, engegera dig då, det är nog inte världens svåraste grej. Det handlar nog om att de har spelat för mycket World of Warcraft och läst för lite Judith Butler och inte har något teoretiskt försvarstal berett när deras moster frågar typ ”Ali, när ska du hitta nån tjej då?” på släktträffen. Att de känner att de har gjort nåt fel. Eller att de helt enkelt inte vågar erkänna sitt ointresse för sig själva.
- Jaha, jo, kanske, jag har inte tänkt på det så förut faktiskt.
- Nej, det har ju inte de ”snälla killarna” heller. Du niceboy1982, den energin du spenderar på att sitta på Livejournal och skriva Girls don’t like nice boys, they just want bad boys-inlägg skulle du kunna använda till att sätta på dig lite deodorant och gå ut och dansa kanske, du kanske inte visste det, men det är där tjejerna finns, inte på 4chan. Visst, det är bara fint om du inte vill anpassa dig till samhällets normer, anpassa ditt sätt att vara och agera bara för att det är så man hittar en pojk/flickvän. Men då får du stå för ditt val istället för att hitta på en massa ”hokus pokus-teorier” om att tjejer bara gillar alfahannar som behandlar de illa och sånt. Om man tänker efter så är ju såna påståenden i grunden faktiskt bara ett uttryck för misogynitet.
- Okej, du får gå in på en sån där Livejournal-community och börja bitcha :-)
- OMGORKA, jag har faktiskt bättre saker för mig. Youtube, du vet. Men, en viktig sak: Du får inte tro att allt det här handlar om nån nymoralism från min sida, om ”det översexualiserade samhället”. Du vet att jag tycker att folk får knulla med vemsomhelst, närsomhelst, hur mycket somhelst, det är bara bra, det är nåt jag uppmuntrar, jag tycker om när folk är glada. Dessutom är det ju bara asbra att de där sunkiga religiösa värderingarna försvinner. Det här handlar ju snarare om att ifrågsätta om parförhållande är det som alla längst inne drömmer om, det slutgiltiga målet. Vissa kanske inte passar att leva så, är det ingen som har tänkt på det? Det är det iofs säkert nån som har gjort, men den grejen verkar ha försvunnit lite med vår generation. Som i The 40 year old virgin till exempel, nu vet jag iofs att den filmen faktiskt inte var den ”sex är svaret på allt”-American Pie-klon den av vissa anklagades för att vara, den försökte ju faktiskt ställa frågor och diskutera kring samhällets sexualhets, tror jag i alla fall, det var längesen jag såg den. Men i alla fall så tyckte jag att Andys liv i början av filmen verkade väldigt mysigt, även om regissörens ambitioner verkade vara att få honom att framstå som om han var missnöjd. Typ att han sa meningen ”i fredags åt jag en äggmacka framför TV:n” med en uppgiven, besviken röst istället för att verka som om han faktiskt tyckte att det var kul, att det var det liv han aktivt hade valt.
- Okej, så om jag har uppfattat ditt resonmang rätt så tycker att sexual och förhållandebehovet är något påhittat, något slags sammhälligt grupptryck?
- Nja, jo, nånting sånt, jag har dock ingen färdiggjord teori än, jag kan ju bara utgå från mig själv och mina fördomar om folk runt omkring mig som vanligt.
- Jävla relativist! :-)